Svininfluensan o allt som kom med den gjorde att det blev svårt att ta sig in till stan och skriva under den sista tiden på camp majhual. Allt gick bra och mer än bra även den sista tiden. Vi hade några få jobbiga dagar med stora stormar och fula infekterade insektsbett. Vi hade otroligt många underbara dagar då vi satt under palmerna och kollade på sol -upp och ned-gångar.
Häftigare dyk än vad vi kunde föreställa oss då vi skulle kartlägga helt nya saiter och outforsakde delar av revet.
På slutet var vi bara ett fåtal volontärer mot för hur många vi var från början men vi som var kvar blev väldigt nära.
Vi som kämpade för att bli divemasters hade sjukt mycket att göra sista två veckorna och tränade i princip från 05 00 till att vi skulle sova med räddningsdyk, hjärt och lungräddning samt hur man bäst handskas med hajar och turister. Alla klarade testen till att bli certifierade divemasters vilket betyder att vi alla med enkelhet kan få jobb inom dykindustrin runt om i världen.
Vem hade trott det då de flesta av oss inte ens andats under ytan för bara några ynka månader sen?
Sista kvällen firade vi både det och att 11 veckor i vårt mexikanska paradis var över. Det blev den sista i en lång rad fester vi anordnat på stranden men den första då ingen av oss kunde sluta gråta. Vi tände en eld, spelade all musik vi lyssnat på under tiden, visade bildspel på hårt hanterade laptops. Vi drack billig mexikansk alkohol som vi svor att vi aldrig skulle röra igen, vi åt vår egen lagade mat och var medvetna om att ingen av oss förmodligen skulle behöva längta lika mycket efter ost, kött och protein igen. Vi kramades, skrattade och grät. Massor. Vi festade till soluppgången då vi sakta men säkert städade ur hyddorna, packade ner våra en gång vanliga kläder, borstade hjälpligt av sand från våra orörda resväskor och ryggsäckar och skurade rent köket. För sista gången drog vi upp våra trogna båtar på stranden och surrade fast dem i palmerna i väntan på nya entusiastiska dykande volontärer.
Tillsist gick vi ned till stranden som vi spenderat så många kvällar, mornar, dagar och nätter på. Hälften av oss bara satt där och ingen av oss kunde riktigt fatta att det var slut och över nu. Vi hade klarat det, överlevt, anpassat och tillsist lärt oss att älska en plats och en livsstil som de flesta av oss ändå var säkra på att vi inte skulle pröva igen.
Nu var (och är) vi ju vänner för livet och kände varandra utan och innan men så visste vi ju också att vi mest troligt inte skulle ses igen utan åka tillbaka till våra egna hörn av världen. Så det är klart att det var sorgligt, speciellt då vi gått igenom så mycket ofattbart tillsammans, men vi mindes alldeles för mycket roligt, knasigt och pinsamt för att inte sitta där och skratta till taxibilarna tutade på oss och vi fick lova att bege oss mot vägen. Efter långa hårda hejdåkramar lämnade vi personalen och campet och gav oss av mot bussarna till playa del carmen och väntande mer normala liv.

Så jag sitter här med tårar i ögonen och kan verkligen inte förklara den här känslan. Det var väldigt blåsigt i natt, vi kunde knappt sova alls, vilket har varit mer regel än undantag de senaste dagarna. Så vi vaknade, insåg att det var alldeles för blåsigt för att dyka. Dagen var fylld med plugg och prov. Vi är sex tjejer som gör vår divemaster här vilket innebär 7 stycken större prov i bland annat fysik, fysiologi, och dykarsjuka som blandas med en hel del övningar i vatten. Vi var alla extremt trötta efter ca 9 timmars pluggande (6 till 15 ) då vi insåg att vinden börjat lägga sig och det fanns en chans att vi skulle kunna ta ut båtarna. Det var ett tufft beslut men jag kan med stolthet säga att jag var en av dom som såg till att vi tvingade oss själva att ignorera tröttheten, fylla cylindrar, hämta vikter, västar och skruva ihop utrustningen trots att det var så sent på eftermiddagen (en vanlig dag börjar vi dyka vid 07).
Iaf, ni vet bakggrunden nu, alla extremt trötta men på en båt påväg ut i karabien för att dyka. Efter att ha åkt i cirka 20 min ropar Ro och Chris som kör båtarna till och alla tittar till vänster där de pekar och ser – ingenting. Vi åker 5 min till och än en gång ropar de något och pekar, än en gång ser vi – ingenting. Men sekunder senare är vår lilla fiskebåt omringad av hoppandes, lekandes delfiner.
Chris stannar båten och vi kastar oss i vattnet med enbart mask och snorkel och de simmar mot oss, fram till oss och runt oss. De lekte verkligen med oss och som deliner gör så log de hela tiden.
Det är konstigt hur jag har sett hajar och sköldpaddor och enorma rockor men ändå inte kan jämföra det md den här känslan. Delfiner är så vackra på nåt sätt och uppenbart intelligenta. De simmade runt oss länge och lät oss simma fram nog nära för att kunna röra dem, de simmade under över och mellan oss och hela tiden kunde vi höra hur de kommunicerade med söta klickande ljud. Jag kan verkligen inte förklara men jag, reshma, chris och de andra på båten kom upp med tårar i ögonen och timmarna efter har varit ganska overkliga. Det var första gången för oss alla men alltså helt ensamna i havet så simmade vi med delfiner idag.
Jag tror inte att jag kan åka hem.

”Idag är det torsdag” fick jag just reda på efter att ha frågat en entustiastisk 10 åring. Jag hade verkligen ingen aning innan. Det är cirka 37 grader varmt och jag sitter i receptionen i ett hotell i byn Majhual. Vi har precis avklarat 3 engelskalektioner i en liten skola med cirka 30 barn. Liksom förra gången så gick en stor del av tiden ut på att skratta åt vår hopplösa spanska och spela basket. Barnen är taggade till tusen både då det gäller att prata engelska och leka, spela någonting. 30 minuters springande i solen var dock allt vi klarade av innan jag brian, brandon och robyn närmade oss något slags nära döden tillstånd och började halicinuera om snö, aningens avundsjuka på barnens energi och värmetålighet. Halicinuera om snö är förresten något som börjar tillhöra vardagen. Var och varannan natt då vi inte kan sova så torterar vi varandra i hyddorna med att berätta om våra mest kyliga minnen. Som svensk äger jag alla vill jag lova och spenderade en dryg timme igår natt med att i detalj beskriva hur det känns att lägga sig i snö i norrland vilket var långt mycket bättre än reshmas - ”we get extreamly cold winds in London” försök. Vi kom tillbaka till Majhual campet igår natt efter en dryg veckas resande hit och dit, till playa och gamla campet i Pez maya. Att ta sig mellan pez maya och majhual tar cirka 7 timmar med buss och taxi och är garanterat alltid en händelserik resa. Efter att bytt buss ett antal gånger (då vissa chaufförer helt enkelt bestämmer sig för att inte komma), bråkat med ett antal uttagsautomater som 4 gånger av 5 behåller kreditkorten, förhandlat med några lagomt korrumperade taxichaufförer och lekt med et 20 tal nyfikna barn på sista bussen så anlände alla 20 volontärer till campet runt midnatt. Än en gång satte vi upp myggnät, packade upp väskor, skakade ur skorpioner ur lakan och njöt över att vara tillbaka på stranden. Jag har cirka 3 veckor kvar av expeditionen nu och en hel del att hinna med men samtidigt ganska mycket förtroende i att Brian kommer tvinga oss att stanna i byn och försöka dränka värmen i glass. Kan ju förresten även tillägga att vår diet senaste dagarna har bestått av potatis med ris och bröd, GI here I come!

Jag har precis haft en av mina bästa och mest unika födelsedagar någonsin. Började tidigt med att resten av min hydda tog över så att jag inte behövde medverka i duties (städa toaletterna, fylla på vatten i brunnen etc.) på morgonen och att någon hämtade vatten ur brunnen så att jag kunde ta en dusch. (vi är tillbaka i pez maya i 3 dagar). Dagen fortsatte med en lång båttur ut på atlanten och sedan ett baklängesdyk fårn båten tilli vattnet och till botten 20 meter längre ner. Fiskar, koraller, kristallklart varmt vatten och busiga roliga dykare, rätt oslagbart med andra ord. Resten av dagen var ganska lugn, tog en till båttur med några av volontärerna, pluggade inför våra Dive Master prov på stranden, städade, lagade mat osv. På kvällen lagade Dana falafel och nån hade gömt undan smör och gjort en chokladtårta, english style. Brian hade köpt öl och nån hade faktiskt fixad is (fortfarande ett mysterium hur och när) som överraskning. Jag fick flera personliga långa födelsedagskort och massa små söta presenter. Runt sju tiden började en storm ta vid. Nuförtiden är vi rätt vana vid detta och sprang ut till hyddorna för att täcka det mest ömtåliga vi äger. Vi gav dock upp rätt snabbt och tog en promenad ut till en stenbro som går över lagunen några hundra meter från kampet. Resten av natten spenderades liggandes på rygg på bron, alla självklart genomblöta men blixten och åskan över oss liksom krokodilerna under oss var alldeles för spännande för att vi skulle kunna sova. En aning annorlunda än jag hade föreställt mitt 20.e kalas men definitivt långt mer minnesvärt. Miss you all, puss