Herregud vad jag inte borde sitta här och göra precis ingenting, ett skämt hur mycket som borde göras.
I alla fall så ringde Suzie nyss. För er som inte vet så är suzie min egen rödhåriga tvillingsyster från Chicagotiden.
Inte sett, hört, garvat eller sovit med henne sen i sommras då hon bodde i Paris. Om mindre än en vecka ses vi, can´t wait! Dock så känns det grymt konstigt att åka
tillbaka till staterna. Ett och ett halvt år sedan jag åkte hem efter att ha bott där i ett år och jag undrar verkligen vad som har hunnit hända med dom och mig sen sist. To find out !
:)

Jag fick precis en flash back från i sommar då min käre far frågade om vi inte skulle ta oss en tur upp på Kebnei. För alla ni som tillhör normala familjer så: Ja, precis det är en konstig fråga, och kebnei står alltså för sveriges stolthet Kebnekaise, och nej det är inte något som han frågar varje dag men heller inget som förvånade mig.

-Sure daddio, när åker vi?
 -Jag kollade just vädret och det ser ut att vara perfekt i övermorgon.

Tänkte bara som en parantes tillägga att ingen av oss har vandrat i fjällen, eller har några som helst kunskaper om berg och dylikt.

- Ska man inte liksom handla och packa, och ja inte vet jag, planera en sån grej?
- Skämtar du med mig, det är alltså som en lite längre promenad, inte alperna direkt, ska du med eller?

Klart jag ville vara på Sveriges högsta punkt så sagt och gjort så ringde jag Cilla, min partner i krig, och några timmar satt vi i bilen på väg till Intersport. Snabbt inhandlades ryggsäckar, tält, kängor och frystorkad mat(vilket jag idag mår illa av att ens nämna).

Efter handling så körde vi raka vägen mot Kiruna (sisådär 10 timmar) . I Kiruna stannade vi på en mataffär där pappa stod med visselpipa (typ) och gav mig och cilla varsin A4 lång handlingslista och cirka 30 sekunders tidsbegränsning. Vi sprang åt olika håll så fort vi kunde genom hyllor av myggmedel, frukt och dextrosol och hittade det mesta förhållandevis enkelt. Nyckelordet för inhandlingen var såklart lightweight, vi skulle ju ändå gå med det här på ryggen uppför ett berg till Sveriges högsta punkt.

Pappa, som utnämnt sig själv till expert efter några skidresor till riksgränsen på artonhundratalet, plockade fnysande bort mina äpplen och nötter ur korgen med motiveringen "på tok för tungt". Jag höll ovetandes med men där började även resans första gräl då jag insåg att pappa hade plockat på sig inte 3 utan 13 (!) chokladkakor.
Men eftersom min pappa även anser sig ha näringskunskaper motsvarande en utbildad dietist kunde han med säkerhet motivera sina val och allt jag svarade med sammanbitna käkar var "inte i min väska".

Med handlingen avklarad var vi snart på väg uppför början av leden, och många timmar senare framme vid fjällstationen där vi skulle sova första natten.
Vi delade rum med fyra Nya Zeeländare som hade lite mer erfarenhet än oss och gärna gav oss tips inför, vad de kallade, bergsbestigningen. Sakta men säkert började det gå upp för oss att vi kanske tagit oss lite vatten över huvudet. Speciellt då de berättade om väderförhållanden, specialutrustning och snöteknik. Men med pappa, som är den evige optimisten, och hans statement att det ju ändå inte var Everest som skulle bestigas, så vaknade vi alla tre med gott mod.

Den morgonen, dagen och kvällen fylldes av 16 timmars, gång, klättrande, snöåkning och total utmattning. Första etappen klarades av relativt smärtfritt och vi lyckades fortfarande skratta åt pappas idé om att det skulle vara en lite längre promenad. Fyra, fem timmar senare slutade jag skratta då vi insåg att pappa lämnat brödet, påläggen, gasolköket och äggen vid förra stoppet. Min far förklarade att det självklart var ett misstag men då han plockade fram 10 chokladkakor ur väskan brast det och under cirka 5 minuter var jag och cilla otroligt tysta. Sedan hällde vi (ja hällde för annars kände man smaken) i oss frystorkad soppliknande sörja med krispiga makaronibitar och åt marabouchoklad. Precis som jag förutspått redan i affären, så infann sig sockerchocken och vi kunde i princip springa upp för första delen av berget efter matpausen.
20 minuter senare kom den, lika väntade, sockerdalen och vi tre återgick till att vara väldigt fåordiga människor. Fötterna värkte, väskorna vägde minst ett ton och vi både svettades och frös och vi var rätt förbannade alla tre innan vi insåg humorn i det hela. Vi skrattade samtidigt som vi grinade och klättrade så mycket som våra utmattade kroppar orkade... till vi såg toppen.

En stund senare stod vi där, på toppen av berget, Sveriges högsta punkt och vi kände oss alldeles höga av lycka. Vädret var helt klanderfritt med sol och klar sikt över till Norge. Pappa plockade fram en champagneflaska han lyckats gömma i väskan och jag kunde inte annat än skratta.

Där uppe stod vi med cillas trasiga gympaskor, snabbinhandlade ryggsäckar, fortfarande inplastat tält och träningsoveraller och helt ärligt så skrattade vi verkligen i smyg åt alla de som förberett sig i veckor och kom efter(läs efter) oss med 10 000 kroners utrustning och näringsriktig mat.

Summan av kardemumman så borde väl även min dyktrip till Mexico lösa sig o det finns till och med en risk att jag tar med choklad ...