Med min ständiga vana att bli sjuk efter långflygningar vaknade jag av att det kändes som om mitt huvud och öra skulle sprängas i förrgår. Jag öppnade ögonen och såg självklart ingenting i nattmorkret. Famlade sedan desperat efter min ficklampa inne i myggnätet och när jag nästan lyckats strypa mig själv i det lyckades jag ramla ur sängen ner på stengolvet. Förrvirrad till tusen av smärtan som tillsist lokaliserats till mitt högra öra gjorde att jag gick rakt in i myggnatsdorren. Då jag ramlat ut i naturen snubblade jag över en jätteödla bara för hoppa en meter av en annan iguan som väste åt mig. Fuck ingen bra morgon.
Min digitalklocka visade 02.23 vilket innebar drygt tre timmar till soluppgång. Om jag ska vara helt ärlig så var jag inte så kaxig i det läget. Helst av allt ville jag vara hemma i trygga sverige med svala sovrum och mamma eller läkare att fråga om råd. Samtidigt var jag lite för trött för att tänka så jag letade mig in igen och efter ett tafatt försök insåg jag att några painkillers inte var att räkna med utan slöt bara ögonen i mitt nättrassel och in i några följande marddrömmar.

Klockan sex kändes allt lite bättre men eftersom fler haft öronproblem efter vårt första dyk bestämdes det att vi skulle köra vår lilla jeep (som förövrigt ar ihoptejpat med silvertej, no joke) hela vägen in till playa del carmen för att träffa en läkare.

Väl där fick jag höra på blandad spanska och engelska att doktorn aldrig sett en trumhinna så nära att brista utan att göra det och att jag skulle äta massa mediciner och inte dyka på en stund. Bummer.

Läklarbesöket avslutades i ett annat rum med att en (endast spansktalande) man ber mig ta av kläderna för att injesera en alldeles för stor och läskig spruta i min högra skinka. Dessutom utan förvarning. Trots smärta och trötthet kunde jag inte hejda ett hysteriskt skrattanfall som joinades av min två UK vänner och varade tre timmar framåt till vi var back on base! What a day...