Svininfluensan o allt som kom med den gjorde att det blev svårt att ta sig in till stan och skriva under den sista tiden på camp majhual. Allt gick bra och mer än bra även den sista tiden. Vi hade några få jobbiga dagar med stora stormar och fula infekterade insektsbett. Vi hade otroligt många underbara dagar då vi satt under palmerna och kollade på sol -upp och ned-gångar.
Häftigare dyk än vad vi kunde föreställa oss då vi skulle kartlägga helt nya saiter och outforsakde delar av revet.
På slutet var vi bara ett fåtal volontärer mot för hur många vi var från början men vi som var kvar blev väldigt nära.
Vi som kämpade för att bli divemasters hade sjukt mycket att göra sista två veckorna och tränade i princip från 05 00 till att vi skulle sova med räddningsdyk, hjärt och lungräddning samt hur man bäst handskas med hajar och turister. Alla klarade testen till att bli certifierade divemasters vilket betyder att vi alla med enkelhet kan få jobb inom dykindustrin runt om i världen.
Vem hade trott det då de flesta av oss inte ens andats under ytan för bara några ynka månader sen?
Sista kvällen firade vi både det och att 11 veckor i vårt mexikanska paradis var över. Det blev den sista i en lång rad fester vi anordnat på stranden men den första då ingen av oss kunde sluta gråta. Vi tände en eld, spelade all musik vi lyssnat på under tiden, visade bildspel på hårt hanterade laptops. Vi drack billig mexikansk alkohol som vi svor att vi aldrig skulle röra igen, vi åt vår egen lagade mat och var medvetna om att ingen av oss förmodligen skulle behöva längta lika mycket efter ost, kött och protein igen. Vi kramades, skrattade och grät. Massor. Vi festade till soluppgången då vi sakta men säkert städade ur hyddorna, packade ner våra en gång vanliga kläder, borstade hjälpligt av sand från våra orörda resväskor och ryggsäckar och skurade rent köket. För sista gången drog vi upp våra trogna båtar på stranden och surrade fast dem i palmerna i väntan på nya entusiastiska dykande volontärer.
Tillsist gick vi ned till stranden som vi spenderat så många kvällar, mornar, dagar och nätter på. Hälften av oss bara satt där och ingen av oss kunde riktigt fatta att det var slut och över nu. Vi hade klarat det, överlevt, anpassat och tillsist lärt oss att älska en plats och en livsstil som de flesta av oss ändå var säkra på att vi inte skulle pröva igen.
Nu var (och är) vi ju vänner för livet och kände varandra utan och innan men så visste vi ju också att vi mest troligt inte skulle ses igen utan åka tillbaka till våra egna hörn av världen. Så det är klart att det var sorgligt, speciellt då vi gått igenom så mycket ofattbart tillsammans, men vi mindes alldeles för mycket roligt, knasigt och pinsamt för att inte sitta där och skratta till taxibilarna tutade på oss och vi fick lova att bege oss mot vägen. Efter långa hårda hejdåkramar lämnade vi personalen och campet och gav oss av mot bussarna till playa del carmen och väntande mer normala liv.