is this real ?
Mamma blunda
Ni som kanner mig kanner kanske till att jag med enkelhet, enklare an de flesta, drabbas av rastloshet. Enorm rastloshet.
Denna rastloshet har mer aen en gang forsatt mig i diverse mer eller mindre underhallande situationer. Forra torsdagen var inget undantag.
Only me 1 :
Runt fyratiden efter att de flesta dykt tva ganger och jobbat med diverse aktiviteter sedan fem pa morgonen var jag den enda (!) som insag att vi maeste hitta pa nagot och inte bara sitta stilla fram till middagen. Trots otroligt entustiastika oevertalningsforsok gick jag darfor helt ensam (vilket vi sjaelvklart blivit avradda) pa en promenad.
Ni som kaenner mig vet ocksa att jag aer en ganska god tidsoptimist och kanske aeven att mina promenader oftast blir lite laengre aen planerat. Denna inget undantag.
Jag satte vloymen pa max och borjade vandra bortoat pa stranden. Efter ett tag kom jag fram till vad vi kallar lagunen.
Lagunen aer otroligt vacker men aeven det enda stallet vi aldrig kan bada (andra stellen mellan 6 och 18) pa grund av antalet tjurhajar och krokodiler. For tva ar sedan blev tva mexikaner uppaetna formodligen eftersom de bestaemde sig for att bada precis daer, i lagunoeppningen, dar hajarna gillar att jaga pa kvaellen.
I alla fall sa kom jag dit starx efter fyra vilket inte ar nagot problem alls. I och med tidvattnet aer det dessutom valdigt grunt vilket gor att vattnet endast nar upp till fotknolarna och jag med enkelhet kunde ga over. Pa andra sidan fortsattaer stranden i all oendlighet och dit kommer manga fran lokalbefolkningen for att fiska. Efter att jag gatt i ungefaer en timme kom ca 15 mexikaner fran ingenstans, fram till mig och skrattade och skrek och ville kanna pa mitt har. Haha det var aningen ovantat och jag kande mig minst sagt out of place (aen en gang ursaekta svengelskan). Dessa mexikaner ville sadan ta var sitt privat foto med mig och helst 5 med varje litet barn. Tydligen hade de nagon slags familje, posk - fest som jag blev inbjuden till. Mycket underlig situation speciellt da de stallde sig pa ko och ville att jag skulle haella deras barn. De var iaf otroligt soeta och jag tyglade mig sjaelv noga for att inte ta med dem tillbaka hem till campet. Onskar innerligt att min spanka var battre. Summan av kardemumman- Detta tog ganska lang tid. Efter att jag trasslat mig loes fran detta och begav mig tillbaka till sandbanken foer att ta mig oever lagunen, sa fanns daer ingen sandbank. Daer fanns heller inte laengre nagra fiskare, eller andra maenniskor overhuvudtaget.
Jag gick naermare och taenkte som vanligt inte snaella tankar till mig sjaelv. jag ma vara blond och svensk men jag vet att det finns nagot som kallas tidvatten. jag vet dessutom mycket val att detta tidvatten gor att den fina sandbanken forsvinner pa kvaellen och att kvar finns bara en cirka tva meter djup foara, dar tjurhajjarna gillar att jaga, som enda vaeg att ta mig tillbaka till min sida av straenden. Aningen less pa mig sjaelv satte jag mig ner pa sanden, kollade ut over havet och den sjunknde solen och overvaegde mina alternativ.
Antingen kunde jag stanna daer pa stranden och bli kidnappad av den natpatrullerande korrumperade militarern, hoppas pa att nagot vackert vildjur fran djungeln skulle aeta mig innan eller ha tur och sova hela natten och i sa fall fa en harlig utskaellning och pris av personalen pa camp foer mest korkade promenaden genom tiderna.
Mitt andra alternativ skulle allttsa bli en snabb simtur genom vattnet till andra sidan for att forhoppningsvis kunna sova i min sa kallade sang, back on base till kvaellen.
Jag gick fram till vattnet, tittade ner, det sag valdigt morkt ut. jag kunde inte se nagra fenor. jag knot klaederna runt halsen och mp3n pa huvudet och tog sedan formodligen varldsrekord i simmning da jag med slutna oegon simmade cirka 10 meter till andra sidan, hoppade upp poa stranden och tackade gud for att jag fortfarande hade 2 armar och 2 ben (!). Aeven om jag hade en sjukt hoeg puls sa var det naestan vaert det da resten av kvaellen kandes lojligt meningsfull.
Lordag
Jag har som vanligt inte alltfor bra uppkoppling och ar lite stressad men en bild saeger mer an tusen ord som det heter....
uppdaterar mer imorgon eller senast nasta sondag.
first rule to follow ...
Fredag
Vi gjorde gronsakspizza idag. Jag som verkligen inte kan laga mat egentligen börjar bli en baddare på att baka bröd. Vi steg upp 5.30 imorse eftersom vi var on kitchen dutie vilket betyder att vi lagade mat hela halva dagen. Pannkakor till frukost, bönor med potatis till lunch och vegpizza till middag. Tur att man har jobbat på kajutan.
Runt fyra smet jag, Dana och Reshma iväg för att snorkla några timmar, helt underbart. Såg en hel del hårda koraller och fiskar trots mycket vind och höga vågor.
Djurlivet i övrigt är fortfarande helt overkligt. Ett antal pelikaner flyger strax ovanför mitt huvud varje kväll då jag går den lilla stigen mellan där jag sover och den gemensamma byggnaden. Lika många färgglada tropiska småfåglar flyttar knappt på sig då jag ska öppna dörren och som redan nämnts så bor det tre iguaner i och utanför vår lilla sovstenpresseningsruin. När vi var ute och simmade igår simmade en barracuda fram till oss och tva sekunder efter simmade tolv av hans kompisar förbi benen på oss. Nuts!
Väldigt trött ikväll dock. Rob spelar gitarr och det är stjärnklart som alltid men jag letar mig ändå mot sängen och hoppas vädret tillåter vårat första dyk redan vid sju imorgonbitti. Slog mig just att det faktiskt är fredag idag. Två veckor har passerat och jag undrar verkligen vad alla hemma gör ikväll. Vi är ju minst sagt lite isolerade här ute. Förhoppningsvis tar jag mig in till Tulum imorgon, lördag, så jag kan leta reda på lite internet och telefonförbindelser. Till dess får ni ha det så bra. Puss!
7 dagar
En vecka har gått. Jag befinner mig på camp och spenderar mina sista två timmar av ledighet till att memorera vad som hänt sen sist. Öroninfektionen är bättre, kommer kunna dyka om nagra dagar. Jag mår sinnessjukt bra overhuvudtaget förutom en mindre baksmälla som dock vägs upp av otroligt roliga festminnen från igår natt och morgon. Vi hade vaer forsta lediga dag igar, lordag, och skyndade oss snabbt som tusan till Tulum for att se lite civilisation och inhandla mat, aka. socker och choklad. Alla at dessutom kott i mangder efter att vi insett vilken proteinbrist vi kommer att ha fran var gronsaksdiet. Kvallen spenderades on base sa att saga. Alla 30 (volontarer och personal) festade mexican style med pinjatas, mexikansk mat, en massa ol och hog musik.
Nu sitter jag på stranden med min lilla lap top och känner verkligen att saker och ting är så bra som det bara kan vara. Det känns otroligt rätt att vara här på alla sätt och vis och än en gång kommer den där specilla känslan av nån slags fullkomlig lycka krypande.
Trots extrem trötthet är jag väl medveten om att vi kommer sitta upp flera timmar till, Olly tog nämligen just fram gitarren och det är stjärnklart och ja, helt enkelt för bra för att slösa bort på sömn. Möjligen däckar vi under stjarnhimlen, möjligen fotar vi sunrise.. Puss!
Shot in my but
Med min ständiga vana att bli sjuk efter långflygningar vaknade jag av att det kändes som om mitt huvud och öra skulle sprängas i förrgår. Jag öppnade ögonen och såg självklart ingenting i nattmorkret. Famlade sedan desperat efter min ficklampa inne i myggnätet och när jag nästan lyckats strypa mig själv i det lyckades jag ramla ur sängen ner på stengolvet. Förrvirrad till tusen av smärtan som tillsist lokaliserats till mitt högra öra gjorde att jag gick rakt in i myggnatsdorren. Då jag ramlat ut i naturen snubblade jag över en jätteödla bara för hoppa en meter av en annan iguan som väste åt mig. Fuck ingen bra morgon.
Min digitalklocka visade 02.23 vilket innebar drygt tre timmar till soluppgång. Om jag ska vara helt ärlig så var jag inte så kaxig i det läget. Helst av allt ville jag vara hemma i trygga sverige med svala sovrum och mamma eller läkare att fråga om råd. Samtidigt var jag lite för trött för att tänka så jag letade mig in igen och efter ett tafatt försök insåg jag att några painkillers inte var att räkna med utan slöt bara ögonen i mitt nättrassel och in i några följande marddrömmar.
Klockan sex kändes allt lite bättre men eftersom fler haft öronproblem efter vårt första dyk bestämdes det att vi skulle köra vår lilla jeep (som förövrigt ar ihoptejpat med silvertej, no joke) hela vägen in till playa del carmen för att träffa en läkare.
Väl där fick jag höra på blandad spanska och engelska att doktorn aldrig sett en trumhinna så nära att brista utan att göra det och att jag skulle äta massa mediciner och inte dyka på en stund. Bummer.
Läklarbesöket avslutades i ett annat rum med att en (endast spansktalande) man ber mig ta av kläderna för att injesera en alldeles för stor och läskig spruta i min högra skinka. Dessutom utan förvarning. Trots smärta och trötthet kunde jag inte hejda ett hysteriskt skrattanfall som joinades av min två UK vänner och varade tre timmar framåt till vi var back on base! What a day...
lucy, eilie, reshmaWelcome to paradise!
"Valkommen till paradiset" var frasen GVIs personal anvande da vi 25 trotta volontarer anlant till naturreservatet pez maya utanfor Tulum. Efter att ha kollat in stranden, korallerna och havsutsikten dar vi ar alldeles, alldeles, ensamna, tillsammans, sa kunde jag inte annat an halla med. Pesonalen pa campet ar i sjalva verket tidigare volontarer och vi kommer att driva det har projektet pa lika villkor.
De foljande 3 timmarna fram till solnedgang spenderades genom en lang vandring runt omradet dar vi fick reda pa att vi delar paradiset med papegojor, pelikaner, jatteskoldpaddor liksom en hel del skorpioner, tjurhajjar och krokodiler. Vi visades runt till fyra stycken "huts" dar vi kommer att sova och en huvudbyggnad med ett enkelt slags kok osv. Campet bestar av ett tidigare lyxhotell som forstordes i en orkan 5 ar sedan. Det enda som aterstar ar egentligen stenruiner och en och annan halv vagg har och var. Sedan nagra ar tillbaka ar det har omradet somsagt ett reservat sa hotellet (som var den enda byggnaden pa mils avstand) kommer inte att repareras.
De andra volontarerna ar mellan 19 och 25 med tre undantag som ar nagot aldre. Personalen ar i ungefar samma alder utom var manager som just fyllt 30. De allra flesta har rest mycket och verkar valdigt open minded och skona. Manga, sakert 2 3:e delar, kommer fran the UK (irland och england) och resten framst fran USA.. tre stycken kommer fran mexico och en tjej ar halvfransk. Jag ar den enda fran sverige.
Vi kommer att vakna i soluppgangen och jobba hardore med reefmonitoring, beach cleans, divetraining, birdwatching och annat (ursakta engelskan) fram till sex pa kvallarna da vi kommer laga mat (ris, pasta och gronsaker) tillsammans.
Nu ar jag nog sa trott som man kan bli och tanker forsoka fixa presseningen som ar varat tak och satta upp ett alldeles for litet myggnat innan jag slocknar.
fortsattning foljer.... puss
Cordi, 19 fran UK.
Meddelande från Liv.
Det är inte Liv som bloggar, utan hennes vän Malin. För er som inte vet så lärde jag känna Liv under gymnasiet och ganska nyligt startade vi hemsidan Sabbatsår.se, som i princip är anledningen till att Liv åkte på sin volontärresa.
Hur som helst, åter till mina missade samtal. Nyfiken ringer jag mitt mobilsvar och blir väldigt överraskad när jag får höra "Hej Malin det är Liv..." Alla som känner Liv vet att hon har en förmåga att prata väldigt snabbt, och detta meddelande är inte ett undantag. Hon säger att hon har det bra men att hon inte har nån el och inte kommer kunna blogga förrän på söndag då de ska åka in till stan. "Det-som-ett-paradis-här-kan-inte-förklara-hur-bra-det-är-helt-sjukt-skorpioner-över-allt..."
Innan hon säger hejdå hinner hon säga att det är jättevarmt varmt och vackert med alla stränder och palmer.
På söndag får vi veta mer!
/Malin Karlsson
Made it!
haha nu e jag har o det kanns sa sjukt overkligt. resan igar var en pain med installda flyg o fast pa flygplatser med trotta manniskor. weather problems hit o dit osv som gjorde att jag fastnade bade i chicago och dallas. Harlig o konstig kansla att resa helt ensam och iakta alla knasiga turister o buisniessamerikanare som blev mer och mer desperata. Haha jag blev lite senare erbjuden ett jobb som nanny at familjen till mannen som satt bredvid mig pa dallasplanet. Han var sjukt taggad. jag tackade nej.
Tog mig senare till flygplatsen i cancun o sen med taxi o bussar vidare hit, har formodligen aldrig varit sa hungrig o varm tidigare da det ar runt 30 grader o dom varken hade bra ac eller annan mat an potatoechips pa flyget.
Men nu e jag har. jag sitter pa ett internetcafe som ligger pa en dammig liten bakgata i playa del carmen o har precis sovit min sista natt med ac pa valdigt lange.
Det ar sjukt vackert har, blagront hav, stark sol, palmer o lang sandstarnd, ni vet.. Jag kopte just lite frukt av en gullig mexikansk tant som skarattade utan tander.
Om en halvtimme ska jag traffa personal fran GV som ska ta mig tillsammans med 20 andra ut till ett naturreservat dar bara vi har tillatelse att dyka. eftersom jag aldrig nansin dykt tidigare borjar min resa med en 3 veckors intensivkurs och sen borjar det riktiga arbetet pa revet. jag onskar jag kunde lagga upp lite bilder men jag tror inte ens de kan gora stallet rattvisa. Iaf sa kan jag bara saga att jag kanner mig helt och fullt lycklig och tillfredstalld med livet i allmanhet!
formodligen kommer jag inte se en dator forren sondag men da lovas langa uppdateringar o massa bilder.
hasta luego
2 dagar i Chicago
Åh herre min gud. Det här landet är så underbart och sjukt på samma gång. Jag är grymt jetlagged och har typ sovit tre timmar på tre dagar men jag är så himla lycklig, uppspelt och taggad!
Jag är tillbaka inne i Chicago och flash backs kommer flygandes från alla håll. Jag flyttade hit då jag var 17 för att plugga i ett år och har alltså hunnit vara tillbaka i sverige i 1,5 år by now.
I alla fall så åkte vi självklart till Starbucks direkt från O´hare och sen runt inne i stan till nya och gamla smultronställen.
Jag har skrattade, gråtit och varit fullkommligt omtumlad fram till inatt, då jag packar om för att flyga vidare mot Mexico imorgonbitti. Alldeles för kort tid liksom inlägg men en bild säger mer än, ja ni vet och jag ska uppdatera så fort jag infinner mig på campet, revet och stranden i Mexico. Sammanfattningen är iaf somsagt att Chicago faktiskt är helt underbart och som tur är kommer jag vara tillbaka här om några månader och fortsätta leva någon slags American låtsas dream!
